Dunk dunk och inte lika mycket kärlek

Kanske blev det inte riktigt som jag hade planerat igår kväll.
Men det gjorde inget. Maria satt uppe i soffan och jag valde att sällskapa
denna unga dam ett tag. Vi hade ett övervägande i hurvida vi skulle
sällskapa alla spöken på trean eller inte. Men vi valde att låta dem
leka själva inatt, så hälsar vi på dem en annan gång i stället. De kan
ju också behöva lite lugn och ro.

När klockan tickeditackade fram mot tre så insåg jag att jag lovat
mig själv att inte vända på dygnet här uppe. Men på något jävla vänster
så lyckades det inte så bra. Kanske ligger det någon förbannelse över
det här stället. Någon ondsint sate som en gång i tiden bodde här och
hade övernaturliga krafter, men lyckades ändå inte i skolan. Därför viskade
denna varelse ut en ond förbannelse i stil med:
"Misslyckas, misslyckas, och låt lyckan komma till mig. Sömnlösa
nätter, krig och frustration. Fräls dem icke ifrån ondo utan led dem
in i frästelse. Nu och för evigt. Lyan
."
Nu vet ju inte jag om denna varelse fick någon vidare lycka av att hålla
på sådär. Men förbannelsen ledde oss rakt in i frestelse. Det denne glömde
var att frestelsen faktiskt är en rätt roande sak som kan få folk att må bra,
och att misslyckandet inte skulle ligga över oss permanent.
Detta har vi sett prov på nu när Maria har börjat klara av sina tentor, och
jag har börjat känna en lust att skriva ner det jag lärt mig.

Nog om detta.
Och över till fenomenet söndagsångest.
Detta är ett fenomen som ofta infann sig på söndagarna under min
regelbundna skoltid så länge jag kan minnas. Särskilt de där söndarna
jag har åkt hem från farmor och farfar och svänger in på 86:an till
tonerna av radiosportens målsignatur. En ångestliknande känsla infinner
sig i kroppen och säger:
"Nu du din lilla flicka, nu är helgen slut, nu ska du tillbaka till skolan!"
I och med den rösten så inser man även brutalt att helgen försvann för fort
och att läxorna inte blev gjorda i tid.
Under den senaste tiden så har jag inte lidit av söndagsångest alls faktiskt.
Kanske för att varje dag nästan har kännts som helg och att vi har pluggat
på oregelbundna tider. Men nu, helt plötsligt, på en lördag så är den där.
Den skriker:
"Snart är det måndag! Hur mycket har du pluggat egentligen?! Kommer du verkligen
kunna göra din lärare nöjd på måndag med hjälp av det där?
"
Jag tänker:
"Shit! Jag måste verkligen plugga! Det här håller inte. Och vart fasen tog lovet vägen?
Det som kändes som att det skulle vara i en evighet och jag skulle hinna så
himla mycket
."
Men jag känner även en viss positiv känsla. Jag har lite press på mig, det kanske
kommer bli något gjort. Även om jag inte kan springa fram och tillbaka för att
bränna skivor åt pappa sen farmor och farfars alla spelningar, så kommer
det bli plugga gjort. (Jag fixar skivorna ikväll i stället)
Så jag vill belysa att söndagsångest inte är något enbart ont som drabbar
små skolflickor, utan även positivt, även om det mest innehåller ett "skit också!
tillbaka till vardagen
"

För jag har verkligen kännt att jag har haft ett lov här uppe, även fast vi har
pluggat, så blev det ett avbrott, och nu ska jag tillbaka in i vanorna som
säger att jag ska kliva upp halv 7 varje morgon och äta skollunch.
Och det finns faktiskt en positiv klang i det hela. Att tvingas stiga upp samma tid
varje morgon, för att jag verkligen måste det.

Och faktiskt, så när jag är hemma så behöver jag inte lida av fenomenet grannar
särskilt mycket, vilket kan underlätta en hel del bara med tanke på inatt.
Runt halv fyra hör jag någon i korridoren, någon minut senare hör jag världens
oljud. Min kära granne, full och på något humör ansåg att det var lämpligt att dra
på en sjuhellsikes massa bas och spela jättehögt så att det nästan hördes
toner in till mig. Men härdad som jag försöker vara så vände jag bara på mig
och somnade till det rytmiska dunkadet som nog spred sig i nästan hela huset.

Och för att förklara för er oförstående, eller er som är för rädda för att fråga,
Så mitt hjärta dunkar inte så himla hårt för den där bilden jag publicerade inatt.
Bara för att det alltid måste jävlas lite när jag har hittat en kärlek. Bilden är
full i vita prickar, och jag lovar er... Om jag hyste en oerhört stor kärlek för
bilder inatt, så hyser jag en enorm ickeexisterande kärlek för bloggen som
inte vill visa min bild så som jag vill.
Vi ska gå i parterapi under dagen och i eftermiddag ska jag försöka reda ut
vårat förhållande på riktigt och se om vi kanske kan kommunicera lite bättre då.

Nu ska jag gå över till något annat som jag inte heller hyser så stor kärlek för.
Nämligen alla kilon med kurslitteratur som jag har att läsa. Men jag har börjat
komma igång, så det är inte så hemskt som det skulle kunna vara...


Bilden:
Ah! Min kärlek. Kontrasten. Hjärtats extraslag. ♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0